Min släkt är full av hjältar

Den här låten är så bra och texten är så bra!

”Jag är en av alla dom som flyttat hit, till stora stan, för karriären.
Jag är en av alla dom som håller käft och går förbi i mataffären,
om jag kan.

Jag är en av alla dom som har ett liv utan nätter, utan dagar.
Jag är en av alla dom som kan gå vilse, när som helst, om jag behagar
se tiden an.

Och jag går gärna vilse just inatt.

Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikt och sjunger sånger.
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger.
Minst hundra gånger om.
Jag är en av alla dom som drabbas, då och då, av nåt jag vill förklara.
Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom.
Jag vill vara lite mer för Dig inatt.

Men ibland så är jag fast.
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.

Och ibland är allting kaos,
och jag blir mörkrädd mitt på dan.
Ibland behöver jag en paus
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan.

Jag är en av alla dom som går och tror att livet ordnas upp med tiden.
Jag är en av alla dom som kan ge upp, när jag är söndagkvällsförvriden.
Vad gör man då?
Jag är en av alla dom som ser nåt svårt i dessa jämngrå vinterdagar.
Är Du en av alla dom som vill försvinna, när det känns som mörkret klagar,
så är vi två.
Och jag försvinner gärna just inatt.

Är det mörkret, är det stressen, är det vintern, är det Stockholm, eller livet?
Jag är en av alla dom som tagit lycka, i sinom tid, för givet,
sen jag var barn.
Jag är en av alla dom som varit barn, men sen glömt bort den färdigheten.
Jag är en av alla dom som skyller sina sorger på den här planeten,
och den här stan.
Och jag vill vara mer för Dig inatt.

Men ibland så är jag fast.
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.

Och är jag ensam på en söndag blir jag dum,
och mörkrädd mitt på dan.
Måste bort från tysta rum,
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan…
Kan vi gå vilse genom storstan..
kan vi gå vilse genom stan…”

Inlägget som jag skrev tidigare idag är ett sådant inlägg som jag försöka undvika att skriva. Dels för att jag vill försöka se positivt på det mesta här i livet. Och jag vill tro att allt går att lösa bara man själv vill. En annan anledning till att jag försöker att inte skriva massa negativa saker på min blogg är att man vet aldrig vem som läser. Tex om en blivande arbetsgivare googlar mitt namn, ja då får dom upp den här blogg och det första dom läser är kanske hur synd jag tycker om mig själv. Att jag måste avliva min häst för jag har inga pengar osv, osv. Hur bra intryck ger det?

Jag kommer självklart inte att avliva Missy pga jag inte har några pengar, det skulle jag aldrig göra, för pengar kommer jag att få. Jag kommer kunna se till så att hon får det hon behöver. Det var dumt skrivet men som sagt ibland vill man bara avreagera sig lite. Jag har dock lärt mig att internet inte är rätt plats för det, för som sagt man vet aldrig vem som läser.

Det känns ju sådär lagom kul att det finns dom som jublat när dom fått höra att jag inte kommit in på det jag vill gå på högskolan. Visst dom jublar för att det betyder att jag bor kvar här i vadå några månader, ett halvår ett år till?

Men det betyder också att mina planer inte gick igenom och att jag numera är arbetslös, utan inkomst. Jag vet inte om det är så mycket att jubla åt? Inte för min del i alla fall, jag måste börja söka jobb igen, men jag kan inte ta något heltidsjobb före oktober. Men det löser sig väl på något vis, det gör det ju alltid. Men just nu känner jag att jag verkligen inte har någon lust att pendla och vara borta i 11 timmar per dag för en arbetsdag på 9 timmar. Men det är ju det lär bli. För något jobb i Kungsängen lär jag väl inte hitta. Ska i alla fall försöka på Ica.

Problemet är bara att jag kan inte vara arbetslös, jag måste ha en inkomst. Annars måste jag avliva Missy, vare sig det finns en chans eller inte för henne. Jag kan inte ha kvar en häst som jag inte har råd att ha och jag kan inte ha en sjuk häst som jag inte har pengar att ta till veterinären. Men jag kan inte heller sälja en sjuk häst. Så ja, vad fan finns det att glädjas åt egentligen?

Nu får jag väl verkligen hoppas att det inte kommer bli så drastiskt men i värsta fall så är det ju faktiskt sanningen, för vad annars ska jag göra? Jag kommer ju knappast få någon a-kassa eller något annat bidrag pga jag inte har något jobb. Men det kommer lösa sig, det gör det alltid. Och det är knappast någon lösning som jag ser som ett alternativ egentligen. Ibland känns det skönt att överdriva bara, få det ur sig.