Min släkt är full av hjältar

Jag förstår helt ärligt talat inte grejen med hästarägare som är stolta över att dom umgås med sina hästar från marken och ”faktiskt inte bara rider”. Men helt ärligt är inte det rätt självklart? För mig är det i alla fall det. Jag kan ärligt säga att timmarna jag tillbringat med Missy i hagen, på promenad, i boxen osv är nog betydligt fler än dom jag tillbringat på hennes rygg när jag ridit.

Är inte det självklart att man bygger upp en bra relation med sin häst? Nej det är det ju såklart inte. Men jag förstår inte varför det finns dom som känner att dom måste hävda sig och få det att framstå som något unikt att dom umgås med hästen även när dom inte rider… duh?!

Jag har en jättebra relation till Missy (enligt mig) och jag har fått det genom att umgås med henne på marken. Jag kan ärligt säga att jag tränat mycket på marken med henne för det värsta jag vet är respektlösa hästar. Hästar som tågar på som dom vill och går över en om man står i vägen. Hästar är stora djur och dom måste veta hur dom uppför sig.

Om jag hade pengar skulle jag köpa vackra ringar till mig och Ola i vitt guld. Men nu har jag inte pengar…

Jag är så jvla bitter på livet just nu. Det här med Missy har tagit musten ur mig. Jag tror inte att hon kommer bli bra. Min magkänsla säger mig att det är kört.

Det värsta är att jag vet att det aldrig kommer bli samma sak igen. Jag kommer aldrig få en häst som henne igen. Jag tror ärligt talat inte att mitt intresse kommer vara detsamma. Jag förstår folk som slutar med hästar efter att en älskad häst har gått bort. Förr förstod jag inte men nu gör jag. För såhär är det i min värld, det finns hästar och så finns det Missy. Alla andra hästar är just det bara andra hästar. Jag tror inte att det kommer ändras. Visst jag kommer säkert efter ett tag tycka att det är kul att rida igen men jag kommer nog aldrig få tillbaka den här känslan. En häst kommer nog bara vara en häst…

Den här låten är så bra och texten är så bra!

”Jag är en av alla dom som flyttat hit, till stora stan, för karriären.
Jag är en av alla dom som håller käft och går förbi i mataffären,
om jag kan.

Jag är en av alla dom som har ett liv utan nätter, utan dagar.
Jag är en av alla dom som kan gå vilse, när som helst, om jag behagar
se tiden an.

Och jag går gärna vilse just inatt.

Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikt och sjunger sånger.
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger.
Minst hundra gånger om.
Jag är en av alla dom som drabbas, då och då, av nåt jag vill förklara.
Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom.
Jag vill vara lite mer för Dig inatt.

Men ibland så är jag fast.
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.

Och ibland är allting kaos,
och jag blir mörkrädd mitt på dan.
Ibland behöver jag en paus
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan.

Jag är en av alla dom som går och tror att livet ordnas upp med tiden.
Jag är en av alla dom som kan ge upp, när jag är söndagkvällsförvriden.
Vad gör man då?
Jag är en av alla dom som ser nåt svårt i dessa jämngrå vinterdagar.
Är Du en av alla dom som vill försvinna, när det känns som mörkret klagar,
så är vi två.
Och jag försvinner gärna just inatt.

Är det mörkret, är det stressen, är det vintern, är det Stockholm, eller livet?
Jag är en av alla dom som tagit lycka, i sinom tid, för givet,
sen jag var barn.
Jag är en av alla dom som varit barn, men sen glömt bort den färdigheten.
Jag är en av alla dom som skyller sina sorger på den här planeten,
och den här stan.
Och jag vill vara mer för Dig inatt.

Men ibland så är jag fast.
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.

Och är jag ensam på en söndag blir jag dum,
och mörkrädd mitt på dan.
Måste bort från tysta rum,
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan…
Kan vi gå vilse genom storstan..
kan vi gå vilse genom stan…”

Inlägget som jag skrev tidigare idag är ett sådant inlägg som jag försöka undvika att skriva. Dels för att jag vill försöka se positivt på det mesta här i livet. Och jag vill tro att allt går att lösa bara man själv vill. En annan anledning till att jag försöker att inte skriva massa negativa saker på min blogg är att man vet aldrig vem som läser. Tex om en blivande arbetsgivare googlar mitt namn, ja då får dom upp den här blogg och det första dom läser är kanske hur synd jag tycker om mig själv. Att jag måste avliva min häst för jag har inga pengar osv, osv. Hur bra intryck ger det?

Jag kommer självklart inte att avliva Missy pga jag inte har några pengar, det skulle jag aldrig göra, för pengar kommer jag att få. Jag kommer kunna se till så att hon får det hon behöver. Det var dumt skrivet men som sagt ibland vill man bara avreagera sig lite. Jag har dock lärt mig att internet inte är rätt plats för det, för som sagt man vet aldrig vem som läser.

Det känns ju sådär lagom kul att det finns dom som jublat när dom fått höra att jag inte kommit in på det jag vill gå på högskolan. Visst dom jublar för att det betyder att jag bor kvar här i vadå några månader, ett halvår ett år till?

Men det betyder också att mina planer inte gick igenom och att jag numera är arbetslös, utan inkomst. Jag vet inte om det är så mycket att jubla åt? Inte för min del i alla fall, jag måste börja söka jobb igen, men jag kan inte ta något heltidsjobb före oktober. Men det löser sig väl på något vis, det gör det ju alltid. Men just nu känner jag att jag verkligen inte har någon lust att pendla och vara borta i 11 timmar per dag för en arbetsdag på 9 timmar. Men det är ju det lär bli. För något jobb i Kungsängen lär jag väl inte hitta. Ska i alla fall försöka på Ica.

Problemet är bara att jag kan inte vara arbetslös, jag måste ha en inkomst. Annars måste jag avliva Missy, vare sig det finns en chans eller inte för henne. Jag kan inte ha kvar en häst som jag inte har råd att ha och jag kan inte ha en sjuk häst som jag inte har pengar att ta till veterinären. Men jag kan inte heller sälja en sjuk häst. Så ja, vad fan finns det att glädjas åt egentligen?

Nu får jag väl verkligen hoppas att det inte kommer bli så drastiskt men i värsta fall så är det ju faktiskt sanningen, för vad annars ska jag göra? Jag kommer ju knappast få någon a-kassa eller något annat bidrag pga jag inte har något jobb. Men det kommer lösa sig, det gör det alltid. Och det är knappast någon lösning som jag ser som ett alternativ egentligen. Ibland känns det skönt att överdriva bara, få det ur sig.

En sak jag verkligen inte förstår mig på är dom som har egen häst och bara rider på ridbanan varje dag när dom rider. Hur kul kan det vara för hästen? Det finns många som skyller på att deras hästar är så svåra att rida ut på. Är hästen svår på ett sätt som gör det farligt kan man väl ta en promenad eller se till att ha med sig sällskap? Problem är till för att lösas och det mesta går att träna bort.

Missy har verkligen inte varit världens lättaste häst att rida ut på, för hur kul är det att rida ut på en häst som inte vill lämna stallet eller backar i full karetas hela vägen hem. Ett helt år (eller mer) kämpade jag med att kunna rida ut på henne själv, varje ridtur var det samma sak, hon började backa när hon tyckte att hon gått tillräckligt och det hände oftast 500 meter från stallplan. Ja då var det bara att sitta där och vänta, att rida en tur som tog 10 minuter kunde lätt ta en timme med henne då. Vissa dagar kunde hon inte gå rakt fram då var det antingen baka eller så gick hon bokstavligt talat i sidled.

Hon har kastat sig ut mot 3 meter djupa diken, plöjt fram med noll koll på kalhyggen. Det har verkligen varit långt ifrån roligt alla gånger men för mig så har aldrig alternativet funnits att inte rida ut. Det har varit obehagligt vissa gånger, jag skulle ljuga om jag sa att det inte varit det men jag har kämpat och vi kan idag ta en härligt uteritt (bortsett från att hon inte går att rida nu) utan större problem. Det hela handlade helt enkelt om att hon testade mig men jag var envisare än vad hon är.

Det finns så mycket för och nackdelar med att bo här nere, en stor fördel är såklart utbudet av affärer, nöjen och saker att göra. Jag menar vilken tjej uppskattar inte att ha en STOR galleria att åka till när shoppinglusten faller på. Eller stockholms innerstad för den delen. Se är det ju såklart biograferna som finns här, den vi brukar gå på nu för tiden har 11 salonger, ni kan ju då tänka er att utbudet blir en aning större än Gävles som bara har sju(?). Sen är det naturen här nere, jag älskar Kungsängen, det är så fint här med alla klippor och öppna landskap. Det är klar att det är fint hemma med men Mälardalen är bra vackert. Sen är det ju såklart det faktum att det mesta finns inom räckhåll även om man får åka en bit men ja det mesta finns ju inne i stan eller en bit utanför. Jag är inte uppvuxen här vilket betyder att i stort sett ingen vet vem jag är här eller har en massa förutfattade meningar, det är befriande på ett sätt. Stallen jag stått i här har bra ridbanor och där jag står nu har jag möjlighet att rida i ridhus 5 minuters skrittpromenad från stallet för 500 kr/halvåret.

Nackdelarna då? Ja för det första känner jag inte så många här som jag umgås aktivt med (mitt eget fel) men dom jag känner är ju å andra sidan förjävla bra. Det kan vara så sjukt långt att ta sig någonstans om man har oturen att hitta jobb på södra sidan stan tex. Vi har inget Ica(!). Men ja det är nog mest avstånden faktiskt som är det jobbigaste och såklart, min familj bor inte här. Jag känner mig inte 100% hemma här, det känns alltid lite tomt när jag kommer hem hit efter ett besök i Gävle. Det är dyrare att ha häst här nere.

Fördelarna med Gävle är, ja familjen, min familj bor där. Det är nära till saker och ting och lätt att ta sig till dom flesta ställen. Jag är uppvuxen där och vet hur allt fungerar. Naturen, det är nära till havet och såna sandstränder som finns i Gävle finns inte att hitta i kungsängen. Man kan ta cykeln ned till stan. Mamma och pappa kan även bjuda hem mig när dom bjuder hem mina syskon på middag.

Nackdelar med Gävle, ja jag är uppvuxen där till att börja med. Folk har ofta en bestämt åsikt om hur saker och ting ska vara och vissa är lita inskränkta. Utbudet av affärer och nöjen är ju minst sagt mer begränsat. Jag flyttade därifrån för  cirka 5 år sedan och vännerna som jag hållt kontakten med kan jag räkna på ena handen, så jag har inte så många vänner där. Dom flesta stall jag stått i där har haft (om dom haft överhuvudtaget) dåliga ridbanor. Det finns ofta ingen närhet till ridhus.

Istället för att gräva ned mig lyssnar jag på bra musik och tänker på allt bra jag har här i livet. En underbar familj och en underbar sambo.

Här är min favorit för tillfället på Gaslight Anthems nya: