Min släkt är full av hjältar

”You may feel alone
when you’re falling asleep
Everytime tears roll down your cheek
But I know your heart belongs
to someone you’ve yet to meet
Someday you will be loved
You’ll be loved, you’ll be loved
Like you never have known”

Så himla bra så himla träffande. Tänker på dig när jag hör den av ngn anledning.
Och det känns som en halv evighet till fredag!

Fan inte ska man väl behöva känna såhär inför att åka till stallet? RÅ ÅNGEST. Jag vill verkligen, verkligen inte åka ut har mått dåligt över det hela dagen men vad gör man? Hästen måste ju tas hand om i vilket fall.
Usch känns verkligen inge bra alls det här.

Det är såna här kvällar jag känner det, stark. Jag måste bort, bort, bort.
Jag är så jwla less på det här, jag är less på att alltid vara två år yngre.
Det är som om hela staden skriker: ”Nej du har varit borta för länge, det är för sent nu.”
Visst det är aldrig för sent att ta upp tappade kontakter.

Kommer dit upptäcker att jaha jag behövdes visst inte här idag heller, nähä okej men då jag åker hem igen. Jag hittar något annat att sysselsätta mig med det är lugnt. Varför lägger jag över ansvaret på någon annan när jag egentligen vill ha det själv? Jag vill äntligen få ha intresset till 100%, äntligen för första gången ska det vara 100% för mig också. Inte bara helger.
Samtidigt är jag så tacksam över att hon får komma ut, får det hon behöver. Jag vet att det är så jwla otacksamt så det finns inte men det är faktiskt inte riktigt det som det handlar om. Jag vet att det bara är för en kväll men ändå, jag känner mig ibland så jwla åsidosatt.
Jag har fått höra från människor som inte känner mig, hur bortskämd jag är som ”slipper” ta hand om min egen häst men självklart hade jag kunnat hade jag haft henne i Uppsala.

Folk förstår inte varför jag vågar, vad har jag att vinna? Jag ser det som vad har jag att förlora? Jag är inte redo för det här än det är för tidigt att flytta tillbaka och alldeles för sent för att flytta hem.

Jag är så trött på alla ensamma kvällar & nätter, så trött på dom så det finns inte. Varför kan jag bara inte få krypa ihop i soffan med dig en kväll som den här?

Jag är less på att inspirationen är borta, jag har ingen lust längre.
Den kommer tillbaka, det gör den alltid men såna här gånger känns det som att den aldrig kommer göra det.
Men det kommer ta tid, så mycket vet jag.

Jag vet jag har mig själv o skylla. Har vetat det varenda fylla
Varje gång jag skakat hem o längtat efter dig igen

Det här är väl något slags erkännande egentligen: jag hatar att vara ensam.
Jag är van att ha folk omkring mig, konstigt? Men vadå jag har bott i kollektiv i två år är det så konstigt då egentligen? Jag är van att det oftast finns nån där.
Det är inte så att jag inte klarar av att vara ensam, ibland är det bland det bästa som finns att äntligen få vara ensam men kvällar då rastlösheten smyger sig på har jag ärligt talat svårt att klara av det. Jag tycker synd om mig själv, tycker att hela världen har övergett mig och blir allmänt fånig.

”I am a waste of time
If you ask me, if you ask me I’ll tell you to be
Be gentle to yourself go find someone else
Be kind to yourself go find someone else
Sure I will hate myself when you find out that
someone else is better than me
And the hell I made you live”

Som alltid lika träffande.

Jag vet inte vad som flög i mig, eller egentligen är det nog Ola jag ska skylla på.
Ja det är helt klart hans fel, jäkla kille haha. Var ute och sprang i en halvtimme och jag sprang verkligen hela tiden det har jag aldrig orkat förr, antingen så har jag på ngt mystiskt sätt fått bättre kondis eller helt enkelt blivit mindre lat. Skönt som f*n var det iaf, man är alltid så nöjd efter att man tränat. Och jag har ju ingen ursäkt att inte göra det, jag äger ju faktiskt en sporttopp till och med (haha ;O).
Jag vet inte riktigt var jag fick engergin från men när jag kom hem så gjorde jag iaf situps också. Kanske är det så att jag när jag känner mig tjock vill veta att jag iaf rör på mig och försöker träna.
Nu har jag iaf gjort mig förtjänt av en dusch!