Igår kväll var ingen bra kväll, var nog riktigt längesen jag grät så mycket. Jag grät över allt, över saker som hänt under dagen, över mitt liv, över mitt jobb, över att jag saknade mina hundar och min familj. Ja jag var riktigt låg, jag grät så jag skakade, ibland är det skönt att liksom få gråta ut men igår var inte en sån gång..
Gjorde något igår som jag inte gjort på länge, för det första lyssnade på en skiva för det andra så var det kent, mer exakt Isola. Jag började i slutet, 747 är svår att inte bli lugn till bara lyssna på musiken och andas. Det var väldigt längesen som jag lyssnade på kent, dom finns liksom där i bakgrunden och är grymma live men deras skivor spelas inte så mycket längre. Men det får mig alltid lika lugn, dom får mig att känna mig hemma. Hur många gånger under högstadiet låg jag inte instängd på mitt rum och kände mig ledsen och lyssnade på exakt samma skiva, jag fick samma lugn då som jag fick igår.
Livet är inte lätt alla gånger, jag har bott i Stockholm i sex månader utan att ha någon som jag kan kalla för vän här nere, visst jag har jobbkompisarna och i början frågades det mycket om jag skulle med ut men när man är den som alltid säger nej så slutar folk att fråga. Mycket beror ju på mig själv, ibland vill jag inte lära känna folk eller börja röra mig i nya kretsar men många ggr har det varit för att jag inte kan, jag har en häst och hon måste tas om hand varje dag vare sig jag får ett roligt erbjudande eller inte. Och jag visste ju redan sen innan att det är jävligt svårt att flytta till en ny stad, iaf för mig. Jag visste ju sen innan att det skulle nog bli svårare att lära känna folk nu när jag inte pluggade. Jag vet ju med mig att jag ibland åker ut till stallet sent på kvällarna även fast jag har hela dagen på mig för att jag vill vara ensam, jag vill inte träffa någon där, även om dom alla är jättetrevliga, jag tycker om att vara ensam ibland helt enkelt.
Jag har mått väldigt dåligt dom senaste månaderna, enda sen saker och ting började kännas fel på jobbet och det har lätt till att jag mår dålig allmänt, jag vill inte göra ngt om dagarna när jag är ledig, jag vill inte umgås, jag vill inte städa, jag vill inte ens rida, nu kan jag inte heller då Missy är halt.
Jag vet att jag många ggr tagit ut min frustration och att jag mår dåligt på min älskling, han förtjänar inte det, jag blir arg för minsta lilla men det är så lätt att det blir så när man bara har en i hela världen känns det som. Jag saknar min familj och mina hundar så det gör ont vissa dagar, jag saknar att komma hem på fredagar till ett hus med min familj i och mina glada hundar som välkommnar mig och ett bord med mat och tända ljus på. Jag saknar våra familjemiddagar som vi faktiskt hade väldigt ofta på fredagar när jag bodde i Uppsala.
Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu
Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag
Jag kommer ihåg första gången jag hörde den låten, jag vet exakt platsen jag var på och vad jag tänkte. Jag tänkte att nån dag vill jag också ha det där men trodde knappast att jag skulle få det, jag var ju inte värd det, såna tankar man tänker när man är tonåring (i alla fall) jag gjorde det. Men det är verkligen så jag känner inför oss, världens bästa och vackraste kärlekslåt är den och så jävla sann. Trodde inte att jag skulle hitta ngn som jag skulle älska så mycket som jag älskar dig.
Är det egentligen så konstigt då att jag inte vill ha med en person som försökt att förstöra det bästa som hänt mig att göra? Är det så konstigt om jag tycker genuint illa om den personen? Är det så konstigt om jag inte vill ha den i mitt liv? Är det så konstigt om jag ibland överdriver och vänder på saker den personen skriver eller gör? Är det så konstigt om jag tycker illa om den människan för det den gjort dig?
Det är så jag ser det sen skiter jag i hur andra ser det.
Men dom känslorna går över, snart kommer den människan inte betyda något mer för någon av oss, problemet ligger hos mig just nu. Inte för att jag känner mig hotad för det är jag inte utan snarare det den här personen gjorde när vi träffades och vad den gjort under tiden och vad den gjort dig innan, det gör att jag inte tål den människan.
Jag vill inte på något sätt ha en konflikt med den människan jag behöver bara få skriva av mig…