Jag har på senaste tiden lagt märke till hur sjukt lite kunskap många som håller på med hästar har. Folk verkar inte förstå hur det funkar med sadlar. Att det inte bara är att köpa Hööks eller Börjes billigaste sadel och rida och se glad ut. Att sadlar har olika stoppning och att dom är olika breda. Att sånt är viktigt, att hästen får ont i ryggen av att ha en illa anpassad sadel. Det verkar finnas en uppfattning om man man ska slita ned hästen ”på tygel”, hästen ska börja på huvudet då går den fint, men resten av kroppen behöver inte vara med, baken kan vara en mil bakom så länge hästen böjer på huvud och hals.
Jag har lärt mig sjukt mycket sen jag skaffade egen häst och ska väl erkänna att jag inte heller hade stenkoll på sadlar och sånt, men att slita ned hästen i form är aldrig något jag har tyckt känts som en bra idé. Man har för vana att känna igenom benen innan man rider, kolla att hästen inte har sår på kroppen, kolla att alla skor sitter. Det verkar finnas en uppfattning om att det bara är att hoppa upp och rida, vilket är rätt skrämmande när man håller på med hästar privat som tex medrytteri eller har egen häst tycker jag.
En annan sak jag reagerat på är att många verkar vara så himla snabba att ge upp med sina hästar, när det inte fungerar pga hästen är bråkiga så ger man upp. Det är tydligen omöjligt att kämpa sig ur något, har man en häst som stegrar så kommer den alltid göra det. Jag har så svårt att förstå inställningen att bara för att man har lite/stora problem med hästen och ridningen så tar man bort den. Jag skulle aldrig kunna ta bort en häst som var fullt frisk pga den bråkar i ridningen. Det är sånt man tar sig igenom, ta syrran som exempel. Skulle hon gett upp och resonerat som så att hästen ska få somna in, det fungerar ju ändå inte i ridningen, vi har ju försökt i tre månader nu. Ja då skulle hon ha slaktat sin pålla i november förra året. Hon kämpade hur många månader som helst med sin häst, hon gav inte upp. Skulle jag gett upp när Missy bara backade varje ridtur och kastade sig ned i flera meter djupa diken? Jag var envis och vi kom igenom det, det tog säkert ett år eller ett och ett halvt men vi tog oss igenom det. Att ge upp finns liksom inte på kartan.
Att ta bort en häst som har ont och alltid kommer ha det, är ett humant beslut. Men att ta bort en fullt frisk häst för att man haft lite problem i ridningen tycker jag är så fel som det kan bli. Jag tror att man kan ta sig igenom det mesta, det handlar bara om vilja och inställning. Efter att sett min syster kämpa med sin häst i så många månader och efter att själv ha kämpat med (min som dock var långt ifrån lika vild som syrrans) så tror jag att man kan lösa det mesta bara viljan och hjärtat finns med i det hela. Jag kan bli fruktansvärt irriterad på folk som bara tycker att det inte går utan att ens ha gett det ett ärligt försök, verkligen gett det sitt allt, verkligen satsat 200%, åtminstonde det lilla är man skyldig djuret tycker jag.
En annan sak jag funderat på är hur folk som har medryttarhästar kan säga att det är som att ha egen häst, hur kan man tycka det? Betalat man veterinär om det händer något? Betalar man försäkring? Betalar man utrustning? Måste man åka ut om man är sjuk? Har man själv alltid ansvar för att hästen blir skött varje dag? Nej det har man inte och dom flesta medryttare jag har haft har inte heller tagit sånt ansvar och dom har inte förstått vad det egentligen innebär att ha egen häst. Alltid lika roligt att höra ”Jag har en medryttarhäst men det är ju nästan som att ha egen häst.” Det är väldigt långt ifrån att ha en egen häst.
Vill absolut inte rikta detta inlägg till någon eller några detta är bara något jag funderat på ett tag.
